Rädsla

Min största rädsla i livet är inte vad som skulle kunna hända mig personligen och min fysiska hälsa utan rädslan för vad som kan hända mina barn eller min blivande man. När blir rädslan något som tar över ditt liv? När den får dig att tacka nej till situationer i livet, när det äter upp din tillvaro och sömn.
Jag själv har blivit mycket mer harig med åren. Inte så att det stör mina val men väljer långt ifrån den orädda vägen i fysiska situationer. I mitt fall kanske det kan vara bra för den genen om att begränsa sig saknar jag. Ingenting är omöjligt bara olika svårt att ha varit och är mitt motto.

För mig är detta långt ifrån något som upptar min vakna tid. Däremot kan jag slås av min oro många gånger när inte hela familjen är samlad. Ni vet den här känslan "vi har det lite för bra, snart måste något hända!".

Det kan handla om vardagssaker som att han kör längre iväg i jobbet, ett barn säger att hen har ont i huvudet upprepade dagar och jag tänker hjärntumör. Rädslan av att de ska få missa guldet i livet, att vi ska få missa livets efterrätt.

Någonstans så övervinner lusten att vilja leva varje ögonblick till fullo och varje stund med närvaro själva rädslan. 

Etiketter: livet

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Etikettmoln